Stenungsunds Bordtennisförening: De Formativa Åren 1960-1980
1960-talet: En Blygsam Start i SIF-Gården
Bordtennisens historia i Stenungsund tog sin början omkring 1964 när bordtennissektionen formellt grundades inom Stenungsunds IF (SIF). Detta initiativ ledde till att två bordtennisbord införskaffades och ställdes upp i SIF-gården på Idrottsvägen/Gärdesvägen. Under vinterhalvåret fick borden en central plats i lokalen, som annars användes för sociala evenemang och fester. Kombinationen av bordtennis och det sociala livet gjorde sektionen till en samlingspunkt för lokala idrottare.
Många av de första spelarna var aktiva fotbollsspelare från både SIF, Tjörn och Orust, vilket bidrog till en redan välfylld grupp av entusiastiska spelare. Bland dem som anslöt sig tidigt fanns Ulf Wingfors och Per-Olof Lysell. En central figur för denna tidiga grupp var en talangfull bollspelare i 30-årsåldern, sannolikt vid namn Olsson, som tog på sig rollen att organisera matcher och inspirera andra att delta.
De Första Damerna i Klubben: En Grundläggande Styrka
Även damerna kom tidigt att spela en viktig roll i Stenungsunds bordtennis. Redan från starten på 1960-talet fanns Lena Karlsson, Sylvia Eriksson, och Lena Olofsson med, tillsammans med andra som Inga-Lill. Deras engagemang och spelglädje bidrog till klubbens första damlag och lade grunden för en stark och aktiv damverksamhet. Under ledning av Tedde Holmberg började damerna delta i tävlingar och serier, vilket snabbt ledde till att fler kvinnor i regionen inspirerades att ta upp sporten. Även Lasse Carlssons dotter, Lotta, deltog till viss del, vilket stärkte familjens band till bordtennisen i Stenungsund.
1965: Ett Formellt Steg in i Seriesystemet
År 1965 tog sektionen ytterligare ett steg framåt genom att registrera sig inom Svenska Bordtennisförbundet, vilket möjliggjorde deltagande i det formella seriesystemet. Klubben började spela i Bohuslän-Dals distriktsserie, sannolikt i den lägsta divisionen, division 4. Motståndarlagen utgjordes av andra närliggande klubbar som Kållekärr, Skärhamns IK, BTK Komet och Varekils IF. Varekil var särskilt starka på damsidan, med systrarna Barbro och Monika Erlandsson som profiler, medan SIFs bordtennis sakta men säkert byggde upp både dam- och herrlaget.
Bland herrarna utvecklades Alf Knutsson, som kom från Ellös, snabbt till en av klubbens mest lovande talanger. Han fortsatte sin karriär inom SIF men gick sedan vidare och nådde elitnivå, möjligen genom spel för Spårvägen i Stockholm. Under samma tid grundades också nya bordtennisklubbar i regionen, och spelare från klubbar som Kungälvs BTK och Uddevalla BTK bidrog till att skapa ett brett nätverk av motståndare och vänner.
I vår närhet fanns flera aktiva bordtennisklubbar. Kungälvs BTK, där Johan Lind var en drivande kraft och storebror till framgångsrika Erik Lind, var en av dessa. Göteborgs största klubbar var BTK Linné, Mölndals BTK, IFO och Partille, där Kurt Moll hade stor påverkan. I Uddevalla fanns BTK och BTK Silva med flera färgstarka profiler, som Kona och ”Skopa” Johansson. Ödsmåls IK hade bland annat Lasse Pettersson, som spelade med ett slätt trärack – ett unikt inslag.
I Skärhamns IK var Henry ”Vabis” en skicklig försvarsspelare och en del av ett starkt lag med spelare som Stefan Gustavsson, som även spelade fotboll för GAIS. Uddevalla BTK hade Reine Arvidsson som kom från en bordtennisfamilj; hans far Arne var ordförande i Bohuslän-Dals förbund.
Andra framstående klubbar var Munkedals BTK, där Sola Hansson drev på verksamheten och startade tävlingar som BTK Munken varje höst, och Smögens BTK med den vänsterhänte Lukas och hans starka backhand. I närliggande Väjern bildades BTK Dalen, som lockade många spelare. Även Strömstad och Trollhättan var bordtennismetropoler, där Trollhättans pingisgymnasium blev en viktig plats för talanger som Örjan Glans och den framtida förbundskaptenen Tomas.
1967-1970: En våg av nya spelare och organiserad träning
Lasse Carlsson, som redan var en central figur, såg till att klubben hade kontinuerlig tillgång till kvalificerade tränare och organiserade träningarna med stor omsorg.
Herrlaget bestod under denna tid av Roine Karlsson, Dan Brännhed, Conny Karlsson, Hjert-Inge ”Ärtan” Hugosson, Leif Johansson och Bengt Pettersson. En minnesvärd profil i detta lag var Bengt Pettersson, känd för sin hängivenhet att slänga sig efter bollar och ansåg att ju mer han kämpade, desto bättre spelade han.
Den unga Michael Holmstedt gjorde sin entré i bordtennisvärlden under denna period, och 1968 deltog han i sin första tävling, BT Munken, där han som 12-åring vann pojkar B-klassen och kom trea i pojkar A-klassen. Detta resultat visade inte bara Michaels talang utan också klubbens förmåga att utveckla unga spelare. Tränare som Lasse Carlsson säkerställde att alla fick kvalitativ träning och lade grunden för en stark tävlingskultur.
1970-talet: Intensiv träning och nationell konkurrens
År 1970 blev den då 13-årige Michael Holmstedt uttagen till A-lag. I laget spelade också Roine Karlsson, Dan Brännhed och Bengt Pettersson. Trots sin unga ålder började Michael inom kort att besegra flera av de äldre spelarna, vilket imponerade och satte honom i fokus som en lovande talang. Redan året därpå, 1971, började hans jakt på starkare motstånd, och han fann träningspartners i tre andra unga spelare – Tommy Samuelsson, Thomas Johansson och Thomas Binder. De fyra ungdomarna bildade snart en träningsgrupp och blev ett starkt tillskott till A-laget.
Tommy och Michael, som tränade och spelade nästan varje dag, utmärkte sig särskilt genom sin flit och passion. Gruppen deltog även i pingisläger i Småland och blev ofta uttagna till Dals-Ed för särskilda läger. Vid den här tiden, i början av 1970-talet, hade pingisen en boom i Sverige – nästan varannan villa hade ett pingisbord i källaren, och sporten var populär över hela landet.
I början på 1970-talet är Tommy rankad 1:a i Bohuslän-Dal pojkar B (12 år) och Michael 2:a i pojkar A (14 år)
En del faller ifrån i träningsgrupperna, men spelare som tillkom kring denna tid var Dan Johansson från Ucklum och Jan-Erik Johansson som senare öppnade Galleri 75 i Stenungsund.
Lasse Carlsson var fortsatt drivande och såg till att Lars Sverre Andersson, en allsvensk tränare, kom till lilla gymnastiksalen på Stenungskolan för att leda träningarna två gånger i veckan. Träningarna delades upp i A- och B-grupper, och ungdomarna utvecklades snabbt till att bli nationellt konkurrenskraftiga.
Sundahallens Invigning och Första DM-tävlingarna (1976-1977)
1976 inleddes bygget av Sundahallen, och 1977 invigdes hallen som skulle bli klubbens nya hem. Hallen hade en dedikerad pingisdel med tio bord och blev snabbt en viktig tränings- och tävlingsplats. Vid invigningen anordnade klubben sitt första DM, där spelare från hela regionen deltog. Michael Holmstedt och Tommy Samuelsson spelade även en uppvisningsmatch som en del av invigningsceremonin, vilket blev en symbol för klubbens växande status inom svensk bordtennis.
Herrlaget spelade nu i division 2 och bestod av spelare som Michael, Tommy, Conny Karlsson och Bengt Pettersson. Damlaget hade också fått en ny generation spelare, där namn som Lotta Andersson, Lotta Frisenhag och Susanne Persson blev framträdande. Susanne, som också fungerade som tränare, bidrog till att stärka damlaget, som blev en stabil del av klubbens verksamhet.
Tävlingsframgångar och Cedes: Klubben som ett regionalt nav (1978-1980)
Under slutet av 70-talet blev SIFs bordtennis alltmer framstående och arrangerade årligen tävlingar som Cedes färgpool, som snabbt växte från en distrikts- till en regionstävling med över 15 bord och 127 deltagare. Tävlingarna lockade spelare från hela västra Sverige och blev en viktig mötesplats för både etablerade spelare och nya talanger. SIFs bordtennis etablerades som ett centrum för bordtennis i regionen och bidrog till att lyfta sporten till nya höjder.
Vid denna tid började Michael Holmstedt och Tommy Samuelsson att träna ungdomar i Sundahallen, vilket skapade en stark ungdomsverksamhet. Bland de unga spelarna som växte fram fanns Göran Johansson, Åke Andreasson och Ulf Andreasson. Dessa unga talanger skulle utgöra en viktig del av klubbens framtid, och deras engagemang symboliserade den växande borden av unga spelare som såg upp till klubbens pionjärer. Som för många andra duktiga ungdomar blev Åke i unga år tränare i föreningen. Han skulle sedan in på 90-talet axla ordförandeskapet som blott 24-åring.
1980-talet stod nu inför dörren, och Stenungsunds bordtennis fortsatte att utvecklas, präglad av den stabila grund som lagts under 60- och 70-talen. Med nya träningsmöjligheter, en välfungerande hall och en engagerad ledarstab stod klubben redo att ta sig an nya utmaningar och framgångar.
1980-1982: En ny generation träder fram
1980-talet inleddes med ett starkt fokus på ungdomsutveckling, och en ny generation spelare började hitta sin plats i Stenungsunds bordtennis. Jan Tinnberg, som kom in i klubben vid åtta års ålder 1980, fick upp ögonen för sporten under ett ”prova på”-tillfälle. Jan kom att träna under Susanne Perssons ledning, som hade en strikt träningsstil med mycket fokus på fysik , vilket satte en stark grund för hans utveckling.
1981 anordnade klubben DM i Sundahallen, där Jan deltog i pojkar D-klassen och placerade sig på femte plats. Vid samma tillfälle deltog även Tomas Buza och Magnus Kilstedt, den senare från Munkedals BTK, som vann pojkar D-klassen. Denna tävling markerade början på Stenungsunds närvaro i större tävlingssammanhang och etablerade klubben som en arena för unga talanger i regionen.
Starka damer
På damsidan var Stenungsund mycket framstående under denna tid. Klubben hade ett starkt damlag som tävlade i näst högsta serien, med profiler som Anneli Regnander, Ulrika ”Ulle” Andersson och Viviann. Anneli, som blev något av en stjärna i klubben, hade en aggressiv spelstil och blev en viktig ledare för damlaget. Tillsammans med andra lagkamrater som en Susanne och Karin Strömberg, samt andra engagerade spelare, nådde damlaget flera framgångar i seriesystemet och satte Stenungsund på bordtenniskartan även på damsidan.
Träningsgrupper och Intensiv Konkurrens (1982-1984)
Runt 1982 började klubbens träningsgrupper att organiseras tydligare med tre nivåer – A, B och C-gruppen. Det gav spelare i olika åldrar och erfarenhetsnivåer möjlighet att träna på sin nivå och utvecklas i sin egen takt. Det var också under denna period som flera ungdomsspelare anslöt till klubben, inklusive Ola Högberg och Johan Hagberg från Myggenäs. Jan Tinnberg, tillsammans med Fredrik Roos, blev snabbt framstående spelare i klubbens pojklag och tävlade framgångsrikt i regionen.
Lasse Carlsson – En konstant pingisentusiast
Under denna tid fick klubben stor draghjälp från profiler som Lasse Carlsson, som hade en sportbutik i Stenungsund och stöttade klubben på flera sätt. Carlsson såg till att träningsgrupperna hade tillgång till både utrustning och kvalificerade tränare.
Pojklagspokalen och Riksfinalen: En nationell framgång (1984-1985)
Åren 1984-1985 blev särskilt framgångsrika för Stenungsunds pojklag, som bestod av Jan Tinnberg, Johan Hagberg och Fredrik Roos. De tävlade i pojklagspokalen, motsvarande lag-SM, och laget tog sig hela vägen till de åtta bästa i Sverige. Ett särskilt minnesvärt ögonblick inträffade när laget besegrade Mellerud i en mycket jämn lagmatch som avgjordes i den sista matchen, vilket stoppade rivalen Tomas Buza från att avancera.
Vid riksfinalen ställdes Stenungssund mot mycket starkt motstånd och slutade på en hedervärd åttonde plats. Året därpå deltog klubben återigen i pojklagspokalen, men denna gång med förstärkning från bröderna Joakim och Andreas Johansson, som kom från BTK Komet i Ellös. Trots sjukdom kämpade laget sig till en femteplats, vilket cementerade klubbens rykte som en framstående ungdomsklubb på nationell nivå. Andreas Johansson, som senare också vann tre DM-titlar, blev ett starkt tillskott och en viktig spelare för lagets framgångar.
Vid denna tidpunkt slutade också Michael och Tommy i A-laget och satte punkt för en 15 år lång period som A-lagsspelare.
Årliga Tävlingar och Top-12: Ett regionalt centrum för bordtennis (1985-1987)
Under mitten av 80-talet fortsatte Stenungsund att bygga upp sin tävlingsverksamhet. Förutom Cedes färgpool anordnade klubben även DM och Västsverige Topp-12, där unga talanger som Jan och Joakim Johansson, samt David Stark och Ola Högberg deltog i P13- och P15-klasserna. Tävlingarna lockade spelare från hela Västsverige och gjorde Stenungsund till ett regionalt centrum för bordtennis.
Klubben fick också tillskott av spelare från närområdet, inklusive Ödsmål, som tränade både i Sundahallen och i Ödsmål. Detta inflöde av spelare bidrog till klubbens framgångar, och engagerade ledare som Britt-Marie Åkesson och Hans-Åke Stark, dåvarande ordförande, spelade viktiga roller i klubbens utveckling.
1987 noterades att SIF:s pingissektion hade över 150 medlemmar, och A-gruppen tränade upp till sex timmar i veckan. Herrlaget spelade i division 3 med spelande tränare Torbjörn Olsson, damlaget i division 1, och klubben hade ett farmarlag i division 6.
Andreas Johansson en unik talang
Under period 1987-1988 var Andreas Johansson en framstående nationell spelare, och han deltog i kadettlandslaget för 13-åringar samt segrade i Västsverige Topp-12. Andreas vinner 1992 SM för juniorer då tävlandes för Lyckeby BTK. Han fortsätter sedan karriären som utlandsproffs i olika europeiska länder och markerar med detta att han kom att bli Stenungsunds främsta bordtennisspelare genom tiderna.
Landslagsläger och internationella matcher (1990-talet)
Under 1990-talet expanderade Stenungsund sitt inflytande genom att arrangera både landslagsläger och internationella landskamper. 1990 hölls en landskamp mellan Sverige och Tyskland i Sundahallen, följt av ytterligare en mellan Sverige och Belgien. Dessa arrangemang gjorde att klubben fick nationell uppmärksamhet och etablerade Sundahallen som en plats för högklassiga bordtennisevenemang.
Nationell lägerverksamhet
Klubbens medlemmar deltog också i flera nationella turneringar och resor, bland annat en resa till VM i Göteborg 1985 och ett träningsläger i Säffle 1984 och sedan Gotland, organiserat i samarbete med Bohusklubben där tränaren Lasse Svensson var aktiv. Dessa nationella utbyten och läger bidrog till spelarnas utveckling och öppnade upp för nya perspektiv och träningsmetoder.
En tuff period och ny organisering (Mitten av 1990-talet)
Trots stor aktivitet i början av 90-talet började klubben sakta tappa fart under mitten av årtiondet. Ett avgörande ögonblick kom 1996-97 då klubben stod inför ett kval för att hålla sig kvar i division 3. I en dramatisk match lyckades Stenungsund besegra Falkenbergs farmarlag samt Mariestad, som tagit in flera division 1-spelare, för att garantera deras plats i division 3. Bland de motståndare som mötte Stenungsund fanns Magnus Söderlund, en av de mer profilerade spelarna vid den tiden.
Under denna period fanns det också interna spänningar inom klubben, vilket resulterade i att större delen av A-truppen, ledda av Torbjörn Olsson, valde att gå över till Svanesunds Pingis. Detta skifte bidrog till att klubben tillfälligt avvecklades 1997-98, och många av klubbens spelare och ledare såg med sorg på denna utveckling. I Svanesund spelade vid denna tidpunkt en 14-årig kille vid namn Simon Ebeling (dåvarande Eriksson). Han fick möjligheten att både spela och lära känna dom nya stenungsundsspelarna som var Elvis Soploher, Håkan Andreasson, Ola Högberg, Bröderna Martin och Stefan Gustavsson, Oskar Josefsson och dom stora ungdomstalangerna Nicklas Sörfjäll och Johannes Blom båda med SM-vinster och SM-finaler i bagaget. Simon med sin familj flyttade till Stenungund året 1999 och eftersom Bordtennisklubben i Stenungsund nu var nedlagd så fick Simons bordtenniskarriär ett oförlöst slut. Simon kom 25 år senare att spela en viktig roll för klubben.
2004: Återstarten och En Ny Generation
Efter en svår period under slutet av 90-talet, då klubben tillfälligt lades ner, fick Stenungsunds bordtennis nytt liv 2004. Andreas Johansson, en engagerad tidigare spelare, tog initiativet att återuppliva föreningen under namnet Stenungsunds BTF (Bordtennisförening). Andreas fick med sig Mia och Marie Njord, och tillsammans arbetade de intensivt för att återuppbygga verksamheten. Den nya föreningen möttes dock av vissa utmaningar – bland annat var spelarantalet lågt, och det fanns ett stort behov av att rekrytera nya medlemmar och återuppväcka intresset för bordtennis i Stenungsund.
2005-2010: Jan Tinnberg och Rekryteringsarbete
År 2005 flyttade Jan Tinnberg tillbaka till Stenungsund och blev en avgörande kraft i klubbens uppbyggnad. Jan, som tidigare varit en framstående spelare i klubben, tog på sig en ledande roll som tränare och informell ordförande. Vid den första träningen var bara två spelare på plats, men Jan såg snabbt potentialen att rekrytera fler unga spelare genom att sprida lappar och affischer i området. Tack vare Jans ihärdiga arbete började antalet spelare sakta men säkert öka.
2007 anslöt Peter Brude som tränare och tog på sig ansvaret att utveckla träningsgrupper för nybörjare och mer erfarna spelare. Parallellt pågick en pingisskola i samarbete med idrottsskolan, och 2010 integrerades denna pingisskola officiellt i klubben. Detta gav klubben ett inflöde av unga talanger och skapade en stabil bas för framtida tillväxt. Under denna period spelade Jan en nyckelroll i att rekrytera och utbilda nya spelare, där hans egna barn, Emelie och Jonathan, också började spela.
2010-2014: Satsning på Damlaget och STO-mästerskapen
2010 gjorde klubben en särskild satsning på damverksamheten, och Jan Tinnberg blev tränare för damlaget. Stenungsunds BTF sökte stöd från Idrottslyftet och etablerade ett samarbete med klubbar i Skärhamn och Svanesund, vilket resulterade i STO-mästerskapen och olika breddläger. Dessa initiativ skapade ett stort intresse för bordtennis och ledde till att klubben kunde locka till sig fler unga tjejer som ville träna och tävla.
Detta år nådde klubben sin största medlemsökning efter att Jörgen Persson nått OS-semifinalen 2008, vilket inspirerade många unga att börja spela. Vid flera tillfällen hade klubben uppemot 30 barn i träningshallen. Även om organisationen var knapphändig och ledarna få, lyckades klubben att hålla igång en omfattande verksamhet, tack vare engagerade tränare som Jan och Peter.
2013-2017: Herrlag, damlag och nyckelspelare
Under denna period hade klubben ett herrlag som spelade i division 4 och ett damlag som tävlade i division 1 väst. Detta gjorde Stenungsund till en klubb med god närvaro på både herr- och damsidan i regionala och nationella serier. Herrlaget bestod av spelare som Håkan Pettersson, Jan Tinnberg och Elvis Soploher, medan damlaget hade spelare som Anna Karlsson, Fredrika Andersson och Madeleine Ström. Dessa hade ett antal bataljer mot den tidigare Stenungsundsspelaren Anneli Regnander, som under denna period var tränare och spelade för Lekstorp.
2017-2022: BD-touren som grogrund för nya talanger
Under hela 10-talet deltog föreningen aktivt i BD-touren, en regional tävlingsserie inom Bohuslän-Dal. BD-touren erbjöd klubbens unga spelare en möjlighet att tävla regelbundet mot motståndare på olika nivåer och från olika klubbar i området. Denna tävlingsserie blev snabbt en viktig plattform för att utveckla framtidens spelare i Stenungsund och gav ungdomarna erfarenhet och motivation att fortsätta träna och förbättra sina färdigheter.
Under dessa år arrangeras Stenungsunds Smashen. En regional tävling med många tävlande som hölls i Sundahallen. Denna tävling fick tyvärr sin tradition bruten av pandemin, men några år senare startade föreningen ett samarbete med Svanesund där man valde att arrangera en tävling tillsammans, nämligen Sundaspelen.
Bland dessa unga lovande spelare märktes namn som Hugo Ekeroth, Jona Soploher, Jesper Ströberg och Erik Olsson. Dessa spelare visade tidigt stor potential och började successivt göra sig kända i BD-tourens tävlingar. Varje turnering gav dem möjlighet att mäta sig med jämnåriga och äldre spelare, och de började snabbt nå framskjutna placeringar, vilket stärkte både deras självförtroende och engagemang.
David Ekeroth, som nu var ordförande för föreningen, spelade en avgörande roll i att driva klubbens verksamhet framåt. Tillsammans med ledarna Kenneth Pettersson, Elvis Soploher, Peter Sandberg och Göran Olsson säkerställde han att klubben hade en struktur och att träningsmöjligheterna höll en god standard.
Runt 2020 startade Stenungsunds BTF officiellt ett ungt serielag som började spela i division 6. Laget bestod av ungdomar som Melvin Sandberg, Anton Olsson, Theo Billgren, Oskar Nordberg och Martin Gardshol med flera, som trots sin unga ålder visade stor potential och mognad i sitt spel. Serien gav dessa spelare en chans att regelbundet möta andra lag och utveckla sin tävlingsinstinkt och lagkänsla.
2022-2024: Comeback och Trullseffekten
2022 blev en ny början för Stenungsunds BTF när unga Marlon Ebeling började träna bordtennis. Marlons pappa, Simon Ebeling, fann då tillbaka till sporten han älskat och engagerade sig snabbt som tränare och drivkraft för föreningen. Med fotbollstränarbakgrund bidrog Simon till att stärka verksamheten, och snart började även hans dotter Celeste spela. Andreas Johansson blev samtidigt ny ordförande, medan tidigare ordföranden David Ekeroth fortsatte stötta föreningen som styrelsemedlem.
Simons entusiasm inspirerade även grannen Martin Lassbo, tidigare spelare i Svanesunds Pingis, att ansluta sig. Strax därefter började även Martins två barn spela, vilket ökade klubbens ungdomsmedlemmar och förstärkte den familjära stämningen.
På våren 2024 får klubben ett ärofyllt besök av Svenska bordtennisförbundets chef Tomas Buza och ingen mindre än förbundskaptenen Jörgen Persson. Under denna dag dyker många klubblegender upp för att vädra nostalgiska minnen med varandra.
2023-2024: Återstarten av A-laget och en spännande serieavslutning
Med nytt engagemang återstartades A-laget inför säsongen 2023-2024 i division 4. Laget bestod av Simon och Martin tillsammans med rutinerade Elvis Soploher, Per Andersson och Fredrik Grankvist. Efter en intensiv säsong hamnade laget på delad sjundeplats med Trollhättan C. I sista omgången säkrade Simon ett oavgjort resultat, 7-7, genom att vinna sista singelmatchen, vilket räddade kvar laget i division 4 på matchräkning. Året därpå gör den tidigare ungdomstalangen Erik Olsson comeback i A-laget efter några år borta från sporten.
2024: Bordtennisfeber och Expansion
Truls Möregårdh vann OS-silver 2024 och ledde Sverige till ytterligare ett silver i lag, vilket spred en bordtennisfeber över landet i klass med den på 70-talet. Klubben organiserade tre pingisskolor för nybörjare, en fortsättningsgrupp och en avancerad grupp för seriespelare, vilket ökade engagemanget ytterligare. Under säsongen hade föreningen tre serielag: ett A-lag i division 4, ett B-lag i division 5 och ett C-lag med föreningens damspelare. Denna mix av erfarenhet och talang skapar en levande klubbmiljö och lovande framtid för Stenungsunds BTF. Nu har klubben inte bara dom rutinerade ledarna Kenneth, Göran, Elvis och nytillskotten Simon och Martin utan nu dyker även Theo Billgren upp som spelare och tränare och även mycket pingisskicklige Jan Gustavsson från Lekstorp. Marie Rångeby gör också comeback i föreningen som lagledare för det nystartade damlaget. Tillsammans med Lena Ebeling bedriver dom specifika damträningar för regionens alla tjejer på Söndagarna.